torsdag 25 augusti 2011

At this age?!

Först i natt under bläddring i nazimöbelkatalogen slog det mig att det heter insexnyckel, och inte insektsnyckel vilket jag trott since forevah. Haha! Kommer bli mycket lättare för mig att montera ihop och isär saker nu eftersom jag tidigare haft svårt att ta i detta vektyg pga min fobi.

Gött att bli överraskad ibland asså!

onsdag 24 augusti 2011

Stunder


Allt är stunder och vissa orkar jag inte bara med. Vissa vill jag aldrig ska ta slut.
Sorgen slog mig som en våg och jag kunde plötsligt inte simma. Det är inget konstigt eller farligt med sorgen. Men hur ska jag stå ut med den? I filmen Jim och piraterna Blom, som jag såg flitigt när jag var liten, var sorgen först en tung och grå sten i bröstet. Obehaglig och hämmande. Den plockade Hans Alfredsson ut med en tång och öppnade. Inne i stenen fanns en vacker svart diamant, den skulle tillbaka in i bröstet för att sparas, eftersom den inte bara är vacker utan också nödvändig. Kom med din flakmoppe och din tång Hasse. Skynda dig!


Annars går det just nu mycket energi åt att panika över att ett annat band heter som mitt band. Mitt band var långt före och allt det nya bandet hade behövt göra för att haja läget när de startade var att knappa lite på gåggle. Common sense liksom. Det har dom alltså inte gjort och nu bävar jag inför att det eventuellt ska bli jobbigt och dystert. Nejtack. Och upp till kamp.

onsdag 17 augusti 2011

Naki nagara aruku


Tillbaka till jobbet idag. Snurrig och ofokuserad.

Natten till igår bekräftades mina värsta farhågor, jag hade fått hårlöss! (när jag knappar in ordet hårlöss, börjar det domedagsregna, the world knows my pain) Eftersom jag har en väldig insektsfobi så skulle jag nästan hellre dö, eller äta kött eller nåt än att ha löss. Jag var jävligt nära att hugga av mig håret, varför inte hela huvet? Jag kan ändå inte leva med vetskapen att nåt lever på mig, av mig. Jag fick min första seriösa panikångestattack på väldigt länge och var tvungen att kräkas. Här blir det riktigt synd om mig; jag har nämligen fobi för att kräkas också.
Jag fick ringa och väcka några av mina allra bästa och finaste livlinor. Jag fick försöka blunda och tänka på annat, inget funkade. Jag hällde i desperation en flaska matolja över huvudet. Sen kom bästa H och räddade mig. Klappade mig på kind. Talade med lugna rösten. Kammade bort lössen. Hade i medel som dödade lössen. Hejdå lössen!

Två konstiga saker i samband med detta:
1. När jag googlade löss och olja fick jag upp en hel del matrecept på "flygande löss med purjolök". Ba IIIEEEEEEUUUUW!!!
2. Var i en affär och stack ner handen i en reaback med böcker, knep tag om en på måfå och vände upp den. Boken var en barnbok som hette "LÖSS!". Ba WHAT THE FUCKELIFUCK?!? Vad är oddsen på det?!
Den handlade om en kanin som fick löss, en annan kanin var kär i lus-kaninen och trots detta pussade henne, för att den tyckte det var värt det ändå. Ba NAAAAAW, boken om mig!


Idag mycket lyssna på denna låten. Mysteriet löst, tack P!!




Keep walking on, while crying




söndag 14 augusti 2011

Wowies 3


Lika bra att börja baklänges. Jag avslutade min festivalhelg med Mattias Alkberg. And it was saaaahweet! Som Jarvis Cocker redan informerat om några timmar tidigare så var det de vänsterhäntas dag igår. Och inte vilka jävla vänsterhäntingar som helsts dag, utan främst Mattias Alkbergs. Mattias Alkbergs jävla universum. Han har en stämma som något övernaturligt godhetsväsen gjutit av renaste klingande guld och diamant. Rysningarna. Hade han bara haft ett band som befunnit sig i samma universum hade jag övergivit mitt liv för att istället dygnet runt dyrka dyrka dyrka dem. Men nu är medmusikanterna istället tyvärr i ett stelt spela rätt-universum. Pascal var också dom sjukt jävla bra! Saknar ingenting förutom kanske alla låtar de inte spelade.

Innan detta dracks det minttu, dödsdansades till Pulp och världens charmigaste Jarvis. Jarvigaste jarvigast. Och att äntligen få höra This is hardcore live. Rysningarna igen! Säkert var säker, och Allt som är ditt är en låt som får mig att gråta varje gång.

Bästa gänget och bästa förfest hänget i sol. Jag gillade livet.

Idag är det söndagsångest till perfektion. Regn och Källis och skört sinne.

Oh, here comes the hardcore life...



lördag 13 augusti 2011

Wowies 2


Blå himmel, hångel, bra band (särskilt Jenny Wilson och Prince). Gladfylla, ledsenfylla, fot-ont, langos, puckon, snällon, gullon, finon, bäston. Jag hittade också 20 kronor på marken två minuter efter att jag uttalat "jag skulle vilja hitta lite pengar nu", jag skulle sagt "mycket pengar"!

Fail på mig själv att jag inte orkade iväg till Zola Jesus som enligt MR var utomjordiskt bra. Fan. Gräma sig.

Nu har jag sköljt ner en stark tablett med en samarin. Kokat ett ägg och borstat håret. Patti får sjunga lite för mig när jag piffar, sen blir det förfest och sen på't igen. Idag siktar jag förmodligen bara på Säkert, Pulp, Pascal och Mattias Alkberg. Oc så ska vi försöka ta reda på vad VIP innebär.


fredag 12 augusti 2011

Wowies 1


Gårdagens festivalande innebar frozen daquiry förfest. Oväntat besök från London. Härliga människor och mycket is senare gick några av oss till Trädgårn. Där bjöds dyr öl i plastmugg, trängsel och absurd toakö. Trädgårn har aldrig varit mitt favoritställe men nu var det najs. Finfin stämning. Kvällen inleddes av Masquer som var superfina. Grym synt/sång-person, något tråkigare gitarristpersonlighet, men vilken ENORMT snygg gitarr. Dreggel på en tjusig grön jaguar, ge mig liksom. Saknade också live-trummor, gillar elektroniskt och trummaskiner egentligen, men live så saknar jag det nästan alltid.
Nästa band jag såg var Radio Dept. som efter några låtar påpekade att dom för ett dygn sedan inte ens vetat om att de skulle stå där och spela. Har de någonsin vetat om att de stått framför en publik? Det var baskemig det tråkigaste jävla skitbandet jag sett i hela mitt liv. Inte ens livetrummor hade hjälpt denna tragiska stackare till orkester. Hatar band som ser uttråkade ut, som inte ger en något utöver ett "tack" mellan nån låt. Blir. Provocerad.. Kanske funkar om man spelar känslosamt och deppigt. Men dom har väl ändå nåt slags dansant alibi? Åk hem å lägg er å kolla dvd och utsätt mig aldrig för er igen, tack!
Bästast som fan var Warpaint. Extremdansade på balkongen för att värma upp. Sen stå stilla och njuta. Riktigt, riktigt, jävla bra.

Nu ska drinken ner, kläderna på och sen blir det rajraj!

fredag 5 augusti 2011

Vattnet

Igår var havet helt fantastiskt.
En veckas semester kvar. Way out west och byta replokal. Mer? Den som lever får se. Jag är inte den som är den.