fredag 25 november 2011

Hejdå hästar

Ikväll på scen, jag är lite trött och avtrubbad, men det blir ju alltid underbart. Det känns bara lite segt att jag inte har så mycket att ge. Jag ska ge allt jag har såklart, men just nu är det inte så himla mycket. Hoppas det inte märks. Hoppas alla älskar oss. Hoppas det blir sådär fint så man tänker tillbaka på det långt långt efteråt och ler lite.

Vi ses!

onsdag 16 november 2011

Eral, no fun. Unreal.

Begravning 1.
Första begravningen jag kommer ihåg är mormors. Då var jag så liten att jag inte var med. Mamma åkte upp till norrland själv. Pappa stannade hemma med mig och min syster. Kommer ihåg att jag var ute i skogen med förskolan och gick iväg själv. När fröken hittade mig började jag gråta och sa att mormor hade dött. Fröken frågade om jag brukade promenera i skogen med mormor och jag nickade. Men jag hade ju aldrig gått i skogen med mormor, så sen fick jag dåligt samvete. Mormor var bagare och bonde, tjock och kort och inte så hemskt gammal när hon dog. Jag har fått mitt ena namn av henne, och mina baknings-skills inbillar jag mig. När mamma kom hem fick vi lösgodis fast det inte var lördag.

Begravning 2.
Flera år senare blir morfar sjuk och somnar in på sjukhuset. Mamma hinner dit och säger hejdå. Vi får beskedet i en telefonkiosk vid sommarstugan, det är innan mobiltelefonerna. Min farbror och mina kusiner är på besök. Jag gråter i pappas armhåla. Vi åker upp. Jag vill inte se morfar när han är död men mamma plockar ängsblommor till honom och pussar honom. Någon i släkten är fotograf och fotar hela begravningen. Märklig del i fotoalbumet. Jag har ljusblå klänning med prästkragar. På begravningskaffet får jag och min syster fnissanfall och kan inte sluta skratta. Jag tänker att jag borde vara synligt ledsen, men alla tittar på oss med snälla ögon. Morfar var ganska gammal, drack kaffe på fat och hade sågat av sig tre fingrar på ena handen.

Begravning 3.
Några år senare. Vi får inte tag i farmor. Hon svarar inte i telefonen på flera dagar. Min farbror får åka till huset och gå in med extranyckeln. Han hittar henne på toaletten, där har hon dött av en hjärtattack. Ensam. Farmor var den bästa och finaste personen i världen. Sjöng och visslade vackert. Kunde massor om massor. Dyrkade oss barnbarn över allt annat och luktade fantastiskt gott. Jag duschade när pappa fick beskedet i telefon. Min syster skulle precis åka på klassresa till typ Cypern. Gråter och snyter mig i badlakanet. Begravningen är liten och Ack Värmeland Du Sköna spelas på orgeln. Saknar saknar saknar. Fortfarande.

Begravning 4.
Pappas lillebror får elakartad cancer. Jag är då gravt deprimerad och önskar dygnet runt att cancern ska gå över till mig. Det gör den inte. Han blir 40-år och allt är ofattbart. Lämnar, nej rycks bort från, små barn och stor kärlek. Stora kyrkan är full. På en krans står "Dyre prins, må änglaskaror sjunga dig till ro", vilket jag tycker är vackert. Ett tag efteråt blir det minneskonsert. Pappa spelar en låt på gitarr som han skrivit, för första gången offentligt. Innan han spelar sträcker han upp en klocka i luften. Finurligt säger han "nu undrar ni kanske varför jag gjorde så, det hade min bror fattat direkt; detta är ett uruppförande". Några andra spelar Across The Universe instrumentalt. Det skär av sorg i hela kroppen.

Begravning 5.
En kväll i min första lägenhet ringer telefonen och M's mamma säger att jag ska sätta mig. Sedan kommer jag ihåg fragment. Bitar av vad hon säger, att jag kräks och att A ringer efter folk som kan komma. Att några av de finaste kommer och att jag grämer mig över att jag inte tagit hand om henne bättre. Att jag inte hade fattat. Varför gjorde jag inte det? Sen blev det ju försent. På begravningen träffas vi alla utom hon. Efteråt går vi till vattnet där hon förmodligen fortfarande låg då. Det är T's födelsedag och M's mamma ger henne ett av M's halsband. Ett hjärta i guld. På mottagningen har de sagt att man får spela musik om man vill. M's syster sätter på The Dock Of The Bay. Jag har Lily, My One And Only i väskan men kan inte ställa mig. Kan inte röra mig och ångrar mig varje dag efter det. Sjunger låten i skogen på väg till jobbet. M var så underbart fin och jag önskar hon hade stannat.

Begravning 6.
P's fina farfar blir sjuk igen och repar sig inte den gången. Hade överlevt mot alla odds tidigare men nu gick det inte igen. En annan slags sorg att dela någon annans. P och hans bror spelar vackert på begravningen. Det är kallt och i norrland igen. Håller P's hand och andedräkten är vit. P's farfar var rolig och snäll och när han var ung hade han dragit ut alla sina tänder och skaffat tandprotes istället. För att slippa hålla på.

Begravning 7.
Imorgon. Och jag tänker att det blir vackert men att det nog aldrig kan vara riktigt vackert när någon inte får bli äldre än 27. Att det mer kommer kännas som nåt knasigt skådespel. För alla kommer ju vara där, utom han.

fredag 11 november 2011

oneoneoneoneoneoneoneone

I just detta fragment av evigheten, lever vi och tär varandra.
Psykofarmaka och alkohol.


Jag har lackat ur på hela manssläktet. Jag måste säga "gubbjävel" tyst säkert hundra gånger varje dag. Fan jävla äckliga as som ska bre ut sig, loska, slemhosta och pissa offentligt och bete sig som idioter. Ja för diplomatins skull så tänker jag "kärringjävel" då och då också, men inte alls lika ofta. Vad är ert problem, vilken jävla mansroll säger att ni ska vara ofräscha dreglande lobotomerade skåp? Skärp er, ni är så jävla trasiga.