Shabby times

Igår grottade jag, K och P ner oss i ”shabby chic”-bloggar. Eller bara shabby, som man säger i kretsen. Efter att ha slafsat runt i sin egen skit en hel dag behövdes annan skit. Och holyfuckingshit, vilken uppsjö av pluttinuttiga inredning-i-vitt-klä-barnen-i-matchande-samuel-fröler-tröjor-arrangera-vackra-stilleben-runtom-i-huset-hänga-upp-små-patinerade-skyltar-med-text-som-carpe-diem-eller-morgonljus-på-bloggar det finns! Helt. Jävla. Sjukt. Även fast vi satt i flera timmar så var det tydligt att vi bara snuddade vid att skrapa på den allra yttersta toppen. Vi vred oss av både skratt, hån och obehag. Undrar hur mycket vitbets och zinkkannor med rosetter man kan hantera. Undrar hur deras barns hem kommer att se ut. Undrar hur deras barns diagnos kommer se ut.

Och tradera sen, en till ocean av shabby-hysteri att ösa ur.
Såååå himla gulligt? Sååå himla inte värt 99 spänn! Åh, dumheterna, kan någon badda min panna med nåt svalt innan jag kreverar alldeles?!

(but I turned out ok, didn't I?!)

"Säg inte ja, eller något som kan uppfattas som ja"

Hemma igen.
Fuck you, you motherfucking fuck.
En sån där vår där en massa går sönder.
Vi borde alla lägga oss i ett madrasserat rum. På med mjukisbyxorna. Kramas, kramas, kramas. Alla ska med. Alla ska helas i kollektivets barm.

Nu tittar vi skeptiskt på tv och N säger "eh, vad är det här förnånting?" och P säger "det verkar vara nåt med en störd unge och lite hästar"
N "det känns inte så genomtänkt"
P "varför måste de ha upp ungen på en häst?"
N "en hel dag liksom"
P "och varför måste dom åka till en jävla renskötare vid ryska gränsen?"
TV "Noshörningen bajsar. Kod brun"

Jag: Fniss och fuck you you motherfucking fuck!