hoot hoot!

Vill hoppa av det skenande tåget. Kan inte fuckbruari ta slut snart? Nämenvafaaan sluta gnäll nu det är ju inte så jävla farligt? Det händer ju goa grejer. Det händer fina folk. Åh.
Landa landa landa. Jag har hamnat i ett självömkande-, halvsjuk hela tiden-, tröstätande är min bästa vän-, näintehinnerjagvälträna-träsk. Snart ska jag simma upp.

Idag har jag iallafall geggat med tråkiga men nödvändiga grejer som hemförsäkring, elavtal, ringa kvartersvärden, pilla med bös. Bla bla.

Hejdå, jag kan ju inte bjuda på roliga inlägg hela tiden! Välkommen åter!




I'm tired of being tired. I'm sick of being sick. I'm happy being sad.

Homo Economicus

Vi är den nya rasen. Vi är lönsamma och kapitalstarka. Vi tror på individens kraft. Vi tror på köp och sälj. Vi är den nya generationen. Vi är nuet och framtiden. Vi lyssnar när du pratar aktiemarknad och räntor. Vi blir våta i underkläderna av avbetalning. Vi blir blanka i blicken av entreprenörsanda. Vi suckar en lätt suck. Vi ler ett litet leende. Vi vill köpa din arbetskraft. Vi vill inte sälja vår egen. Vi är tacksamma men vi gullar inte med de mindre lyckligt lottade. Vi tror inte på allas lika värde. Vi tror att allt har ett värde. Vi tror på köp och sälj. Vi tror på kärnfamilj och eget ansvar. Vi är öar. Vi är hav. Vi är den nya rasen, och snart ska din ras dö ut.

The big fat return

Eller bara big fat.

De senaste dagarna har jag, verkar det som, fått en pubertalt exhibitionistisk hunger. Grundad på nostalgitrippar till Skunk, Helgon, via Bilddagboken, och sen vuxenlivet med ansiktsboken och VAFALLS, en blogg?! Indeed, jag har varit en communityhora, ovanstående är bara ett axplock, believe me. Å, prata med människor i verkligheten om ditt och natt? Näheedu! Offentligt och för vem som helst tvätta din sörjiga byk? Ojatack! Den här, skriva lite kodat, lite upphottat, lite extra snaskigt för att det är ju så skönt att bli snokad på. Den ska det vara. Så, the big fat return in the big fat nowhere. Där är jag nu.

Skuldkänslor ja. Det finns två och för det mesta brukar jag hänga med minst en om dagen. Idag led jag av mest av förtjänad skuldkänsla. Jag passerade en människa som stod på knä med mössan i handen. Stå på knä och tigga är väl fan inget nån gör för att det är kul, nej. Men det stör ju min fina lördag på väg till tårtbuffé att bli påmind om hur kukig världen är. (Den är jättekukig, och kukig är inget fin-adjektiv den här gången) Alltså, hej skuldkänslan, jag förtjänar dig!
Oförtjänad skuldkänsla är svårare att peta på med en pinne. Den är mer som en gröt. Jag har fan ätit gröt i hela mitt jävla liv!