Return to sender

Jag grämer mig lite över en sak. Jag har nämligen gått miste om att göra, vad jag tror skulle blivit, en ganska snäll grej.
För ett tag sedan, innan jag flyttade, rensade jag saker. Saker, saker och åter saker. Det tog aldrig slut av saker. En sakbomb i minuten briserade, det var ett aldrig sinande berg av saker. Jag hade svår ångest och besitter dessutom ganska svåra bag lady/hamster-tendenser.
Här kan en läsa om min ångest över att behöva slänga brev. Jag slängde till slut breven, det kändes skönt. Jag tog mig över tröskeln och kunde slänga det mesta. Men nu! Flera månader efteråt har det slagit mig att jag ju förihelvete inte alls skulle slängt breven! Jag skulle skickat dem till den som en gång skrivit. Fatta att få över hundra brev från sig själv som 10-17 åring! Jag hade blivit sjukt glad, och givetvis lite förskräckt. Liksom det som skrevs i breven hade ett annat språk än tex dagbok. Andra detaljer var viktigast. Brevpapperna från 90-talet säkert skitfina.

Sensmoralen i slutet av filmen (det är naturligtvis inte jag i filmen som skrivit brevet):
Ja, alltså. Släng inte dina brev! Skicka dom till avsändaren. Det hade jag velat göra. Jag vill vara så snäll och finurlig. Inte komma på det försent.

Allt för konsten

I 27 år har EnDumEn levt som en annan utöver sig själv. Ett konstprojekt hen slussades in i av sina föräldrar redan som foster. EnDumEn har hela sitt liv haft två identiteter. Som en verkligetens Truman Show, fast inverterad. "Jag har spelat, och alla andra har ovetandes spelat roller som sig själva i mitt påhittade liv" säger EnDumEn

På frågan om det varit svårt att skilja på jag1 och jag2 ställer sig EnDumEn tvekande "både ja och nej. På ett sett blir jag ibland tveksam till vem jag egentligen är, men samtidigt är båda jagen så extremt olika så det är sällan jag blandar ihop händelser och personer."

Efter avslöjandet, som skedde genom parallella synkroniserade statusuppdateringar på EnDumEns båda Facebooksidor, har reaktionerna varit många och blandade. "På min påhittade Facebook-sida minskade mitt antal vänner med 50 bara på några timmar" säger EnDumEn. "Jag antar att de känner sig lurade" EnDumEn uppger att tanken aldrig varit att såra någon men att det ändå varit en risk som funnits med i beräkningarna redan från start. "Avslöjandet var planerat och allt har dokumenterats och finns med på min och mina föräldrars examensutställning på ett galleri här i stan i november. Vi ville ifrågasätta jaget och personen och visa på otydligheten som finns i relationen till sig själv."

Från och med nu kommer EnDumEn bara att vara en enda person och använda sin originalidentitet, hen uppger att det nog kommer kännas tomt till en början. "Jag har ju levt i detta hela mitt liv, mina föräldrar har förberett mig så gott de kan men jag tror ändå jag kommer känna mig känslomässigt amputerad ett tag. Men så fort den värsta sorgen lagt sig ska vi påbörja nästa projekt" Vad nästa projekt innebär vill EnDumEn inte kommentera. "Nej, det skulle skada den konstnärliga ambitionen, men håll utkik om 27 år"

The big fat return

Eller bara big fat.

De senaste dagarna har jag, verkar det som, fått en pubertalt exhibitionistisk hunger. Grundad på nostalgitrippar till Skunk, Helgon, via Bilddagboken, och sen vuxenlivet med ansiktsboken och VAFALLS, en blogg?! Indeed, jag har varit en communityhora, ovanstående är bara ett axplock, believe me. Å, prata med människor i verkligheten om ditt och natt? Näheedu! Offentligt och för vem som helst tvätta din sörjiga byk? Ojatack! Den här, skriva lite kodat, lite upphottat, lite extra snaskigt för att det är ju så skönt att bli snokad på. Den ska det vara. Så, the big fat return in the big fat nowhere. Där är jag nu.

Skuldkänslor ja. Det finns två och för det mesta brukar jag hänga med minst en om dagen. Idag led jag av mest av förtjänad skuldkänsla. Jag passerade en människa som stod på knä med mössan i handen. Stå på knä och tigga är väl fan inget nån gör för att det är kul, nej. Men det stör ju min fina lördag på väg till tårtbuffé att bli påmind om hur kukig världen är. (Den är jättekukig, och kukig är inget fin-adjektiv den här gången) Alltså, hej skuldkänslan, jag förtjänar dig!
Oförtjänad skuldkänsla är svårare att peta på med en pinne. Den är mer som en gröt. Jag har fan ätit gröt i hela mitt jävla liv!