Fredagsmys 2

Och skämt åsido, ikväll ska jag se detta live. Om det så innebär att det är dom sista pengarna som går åt. Om det betyder att jag måste gå naken på Jul på Lisebärj varje dag resten av året. Om det så är det sista jag gör.



Wohooo!

Allt för konsten

I 27 år har EnDumEn levt som en annan utöver sig själv. Ett konstprojekt hen slussades in i av sina föräldrar redan som foster. EnDumEn har hela sitt liv haft två identiteter. Som en verkligetens Truman Show, fast inverterad. "Jag har spelat, och alla andra har ovetandes spelat roller som sig själva i mitt påhittade liv" säger EnDumEn

På frågan om det varit svårt att skilja på jag1 och jag2 ställer sig EnDumEn tvekande "både ja och nej. På ett sett blir jag ibland tveksam till vem jag egentligen är, men samtidigt är båda jagen så extremt olika så det är sällan jag blandar ihop händelser och personer."

Efter avslöjandet, som skedde genom parallella synkroniserade statusuppdateringar på EnDumEns båda Facebooksidor, har reaktionerna varit många och blandade. "På min påhittade Facebook-sida minskade mitt antal vänner med 50 bara på några timmar" säger EnDumEn. "Jag antar att de känner sig lurade" EnDumEn uppger att tanken aldrig varit att såra någon men att det ändå varit en risk som funnits med i beräkningarna redan från start. "Avslöjandet var planerat och allt har dokumenterats och finns med på min och mina föräldrars examensutställning på ett galleri här i stan i november. Vi ville ifrågasätta jaget och personen och visa på otydligheten som finns i relationen till sig själv."

Från och med nu kommer EnDumEn bara att vara en enda person och använda sin originalidentitet, hen uppger att det nog kommer kännas tomt till en början. "Jag har ju levt i detta hela mitt liv, mina föräldrar har förberett mig så gott de kan men jag tror ändå jag kommer känna mig känslomässigt amputerad ett tag. Men så fort den värsta sorgen lagt sig ska vi påbörja nästa projekt" Vad nästa projekt innebär vill EnDumEn inte kommentera. "Nej, det skulle skada den konstnärliga ambitionen, men håll utkik om 27 år"

Run devil, run

Helgen alltså, helgen. Det var VVWOW, Våga Vägra Way Out West. Alternativa aktiviteter blev det. Minst lika kul som insidan av staketet inbillar jag mig. M.I.A hade ju varit a slice of heaven att få se men men. Våga Vägra! Jag har dessutom roat mig blåblodigt med att gegga ner mig genom att dansa i en skog, luktat rutten arm, svettats som om det inte fanns en morgondag, haft dålig hy, blodat ner kläderna, lånat andra kläder, varit på tårtkalas, varit jävligt rolig, smygit, repat, bangat saker, gråtit och klappat hund. Men idag är det måndag och idag står jag mitt kast. Mår som jag förtjänar och ser ut som andra förtjänar.
Varken armen, barmen eller tarmen är rutten längre och hade jag bara förstått mitt eget bästa hade jag nog varit glad. Men måndagen är vemodig och jag orkar inte vara social. Men jag måste. Jag skulle gärna få ett erbjudande på en sån där lägenhet nu. En sån där flyktväg. En sån där lastbilstransport till okänt land och okänd ort. En sån där livlina. En sån där teleportör.

Jag ska försöka vara glad för andras skull och sen putta bort dom andra och tänka att det är jag istället och vara glad själv istället fattar ni nej trodde inte det inte jag heller hejdå.

I said let's dance

Semestern börjar med pompa och ståt. Roadtrip med fina folket. Trevligt att hänga med R, värsta dunderpinglan. Stabil chaufför, bra musiksmak, humor osv osv. Inga konstigheter. Stanna på Max på vägen såklart. Milkshakefrenzy. När vi kom fram till Ludvika där vi skulle bo var det festival. Vilken muppig jävla idé att lägga sitt stadskärne-jippo samtidigt som sveriges största festival håller på 6 mil bort. Det myllrade ju inte direkt av folk...
Väl framme vid vandrarhemmet blev det nakenbad i månens sken och öppna rosévinet med en kniv och ett encentsmynt. Men vafan det kan väl inte vara så svårt att trycka ner korken, så gjorde man ju hela tiden på 70-talet! Det tog en stund och när vinet äntligen strilade fram var vi mest sömniga. Men hällde ändå i oss allt vin för att jag skulle kunna göra mitt partytrick att få ur korken ur flaskan igen. Utan att göra sönder varken korken eller flaskan alltså. Jag kan visa nån gång.
Patti var så underbar så jag kan nog inte ens bemöda mig att beskriva. Glädjetårarna skvätte. När hon började på Pissing In A River trodde jag att jag skulle dö. Eller mer att jag kände att jag kunde dö, att allt var fulländat. Inget att tillägga. Punkt. Slut.
Efter konserten gick vi runt tysta en stund. Sen mer konserter, mat och till och med lite dans.
Anna Von Hausswolff var strålande bra också, bara att dom idiotbokat massa dunkadunka runtomkring så man knappt hörde. Något som både jag och Fredrik Strage reagerade på. Ajabaja bokningspatrullen.
Lördagen var jättejättevarm. På scenen på H-berg var det ännu varmare. Roligt att spela. Jag hade shorts och var extremt snygg. Ha! Tänk vad lite hårfärg kan göra med självförtroendet. Ölen flödade. Jag träffade P som jag inte sett på flera år fast vi bor nära varandra och hon är en av de finaste jag vet. Gick (med fötterna!) vidare till Truck och dansade. Fint härj. Sen efterfest, Palinka, mat och sötnosar som sov över.

Nu postveckoslutiskt stressyndrom.

Testa, bara gört

Jag är alldeles för full. Det är det jag ska testa. Taxin stannade utanför för ca fem minuter sedan. Känns ganska patetiskt att slänga sig in och blogga det första en gör, men vad gör man inte för vetenskapen?
Den andra långa gatan är fin. Men just nu mycket täckt i skräp. Jag är mycket täckt i dans, damm och skvätt. Jag är mycket täckt i vemod, glädje och koffein, inte extacy! Jag vill gärna. Något.
Jag vill gärna att något tar slut och något annat börjar. Jag vill gärna att något börjar och något annat tar slut.
Jag vill gärna att det är sommar, semester, turné, fest, kalas, häng och gos i minst två månader till.

Just do it. My name is Nike!