Ett stycke tid

Jag blir äldre och äldre.
Fast yngre och yngre enligt Ps "mitt gamla jag"-teori.
Tacksam idag över att det finns allmänna värktabletter i brusform på jobbet. Tacksam över att en kollega går och köper sushi till mig och en annan erbjuder sig att frakta hem min vinylspelare från kontoret. Imorgon blir det kalas och i afton blir det bak. På nätterna blir det skratt och på dagarna tårar. I mörkret blir det trams och i ljuset visa könet. Inte blir det nåt tränat. Inte blir det nåt annat. Men äldre, det blir jag. Och kär, det är jag.


Och vad händer sen?

2010 är död!

365 dagar på denna pedosfär förflöt, under tiden i en endaste ynklig, förtvivlad människas liv;

Starta finaste The Volcano
Bli värvad basist till finaste Kitty Of The Sea
E och J sätter ett barn till världen
Krisa lite
Vela lite
Anordna en grym klubb, spela postrock, dansa hela natten, bli konstägare
Vara med i världens bästa musikal, här har någon bloggat fint om den.
Turnera lite
Tatuera sig lite
Festivala lite
Se underbaraste Patti Smith
Vända upp och ner på hela tillvaron
Fucking jävla omvald alliansjävel PLUS fler nazis i riksdagen
Bli trött på't
Bli peppad på't
Nytt folk
Gammalt folk
Jag älskar er


Hej 2011, vi blir kompisar va?



Au revoir!

Cause I tell a joke or two

Bredvid mig i soffan ligger darling K och sover. Ont i hjärtat och sorgen över att fina rycks bort för tidigt gör en trött. I ett annat rum ligger darling P, som kan konsten att sova, och sover och sover och sover. Jag plöjer bloggar, etapp-diskar och samlar ork för att plocka in frukosten.

Igår satt jag, K, J och P på traditionsenlig mellandags-gyllene prag och ältade hur färdiga vi var med 2010. Hejdå jävla bajs2010. P hade den bästa metaforen: "amen när jag stod och väntade på tåget i norrland 4 på morgonen och det var 20 minus och man är kall och jävligt trött, går på tåget och ska bara gå och snyta mig och det börjar forsa näsblod. Såklart är det stopp i handfatet så en massa blodigt vatten skvalpar runt, samtidigt som man är så jävla trött att det gör ont. Typ så har ju 2010 varit". Klockrent tyckte vi andra. Sen drog vi lite ordvitsar, pratade om vad vi ska göra 2011 och enades om sloganen "2011 -skördeåret" sen gick vi ut i kylan. Gick vidare på lite öl, försökte att inte halka och slå ihjäl oss och jag och P pratade om att vi skulle öppna en pub på andra långis och döpa den till Kjellis.

Jag är färdig med 2010, och trött. Jag skyller mycket trötthet och lojhet på brist på dagsljus och träning. Men 2010 har varit omtumlande och energikrävande, men såklart ganska bra ibland också. 2011 ska bli kick-ass! Just you wait and see!

Imorgon håller jag och Island nyårsbankett på ön. Måste göra klart quizet. Den som lever får se. Den som ser får leva.

No more leaky holes in your brain

Upp och ner. Men nu ska det mest upp. Sorg först, sen konfetti.

It's time for something great.

Igår fnissa åt skilsmässaonlajn.se å sån skit. Frusta åt Apokalypsens Fyra Riddare. Riddarna kom aldrig till oss iallafall.

Vi får se hur det går.



I'll be ok.

...inside, I was still a black, miserable clod of dirt

I'm in a deep sleep.
Idag är jag jättejättetrött. Skyller det på gårdagens start på fitnesshösten som jag sedan vägde upp med glass och kattgos i sängen i 14 timmar. Sen lunch med Fadern, "ska du ha ett glas vin? Vi kan väl vara lite kontinentala!" Knasigt att jag är nervös för sånt. Lunch. Päron-häng. Knasigt att varje gång vi ses så är det som att börja på noll, nästan. Men det tar sig.
Såklart hamnade vi vid bordet bredvid störiga kampsportskillen från friskis, som flåsar jättehögt, slåss för hårt på folk han inte känner, skiter i tekniken och instruktionerna, stretchar JÄTTEdjupt och luktar förjävligt.

Nu ska jag klippa luggen, diska och lyssna på mer Sam Cooke. Sen blir det Nintendo kvällen lång och imorgon turné igen.

Jag har en "ignore"-knapp-app på mitt liv. Locket på. Fast jag skulle sluta med det ju. Ignore. Ignore. Ignore.





(under tiden säger KW i telefonen "jag ska tvätta ikväll så jag har köpt en bag in box!")

VARG! VARG! VARG!

Förra veckans miniturné var så himla mysig. Vi pruttade runt i en blå tvåförti och fnissade typ nästan från början, typ från när M på frågan "hur går det att köra?" svarade "Jo bra! Jag låtsas att jag är i amerika!". På KGB fick vi borstj och öl, lite nya fans och dessutom råkade jag stirra på en snubbe så han ramlade baklänges ner för trappan. Han överlevde, "tyvärr" haha! Hos H och PA fick jag sova i världens skönaste jävla soffa igen, gosa med Bobby-cat och äta världens godaste jävla veganfrukost. They do know how to spoil me! Sen bar det vidare av till Jönköping där det var så rart och sött och illrött så jag blev rörd. Igen. Protestspelning mot vidriga rivningsfasoner och små punkare som dansade loss till vår musik. Rundvandring i världens finaste ideella kulturhus. Handla i socialistiska bokhandeln. Krama punkarna. Köpa chokladboll. Åka hem. Läsa högt om gentrifiering i bilen. Mer. Mer. Mer!

Igår cyklade jag från ön till mitt tillfälliga hem. Vinden i håret, solen i ögonen, svetten i skrevet osv. Halvvägs hittade jag en tant som spelade orgel och sjöng opera så att hjärtat sprack och ett gäng uppställda och finklädda sjömän. Dom skulle hedra sjömän. Döda sjömän och levande sjömän. Lite blommor, solsken och en operatant. Skepp åhoj!
Nu övar jag på att vara ensam. Ensam med katten. Ensam med maten. Eller nä, inte ensam. Bara på egen hand. Öh. Jag är så jävla töntig!

Idag hämtade jag upp alla valsedlar och blev så pepp i den fina husvagnen. Valkampanj, hurra! DNs rapport var glädjande också. Kom igen nu då för bövelen, våga vara feminist på valdagen! Det går! Vi gör det!

Cracker Whore

Gott med kex.


Ikväll svettas på scen. Åh vad skönt.

Kom att tänka på min och Fs gymnasiala fascination för Stinky Meat och hur vi gjorde ett eget meat project i ett övergivet skåp i estethuset. Vi snattade köttbullar och annat från bamba och gömde. Tyvärr dokumenterade vi inte lika digert. Konstig aktivitet för en vegan och en vegetarian också. Eller? Å estethuset alltså, vad fint vi hade det där. När vi alltid målade en teckning över helgens fester och satte upp på anslagstavlan. Eller när vi införde "mysdagen" och bannlyste obekväma kläder och smink. Eller när dramaklassen kastade saxar på varandra. Eller när SF visade knullställningar på fikabordet. Eller när mina byxor sprack. Eller när vi hade konsert i Vänersborg och I åt för mycket Läkerol och fick diarré. Fina tider.

Pants on fire

Sitter och väntar på skjutsen till norr som ska ta mig till festivalspelning och hotell. Tänker på hur fort dom pratar i Gilmore Girls och på hur dum jag kände mig första gången jag gjorde ett sudoku.

Igår trodde jag att det äntligen var höst. Sen stod jag i yllestrumpor med svetten rinnandes på Ls fina releasefest. Det var inte höst. Men snart va?! Skulle vara fint att få doppa sig lite mer i havet innan bara.

My heart is thrown to the pebbles and the boatmen

Run devil, run

Helgen alltså, helgen. Det var VVWOW, Våga Vägra Way Out West. Alternativa aktiviteter blev det. Minst lika kul som insidan av staketet inbillar jag mig. M.I.A hade ju varit a slice of heaven att få se men men. Våga Vägra! Jag har dessutom roat mig blåblodigt med att gegga ner mig genom att dansa i en skog, luktat rutten arm, svettats som om det inte fanns en morgondag, haft dålig hy, blodat ner kläderna, lånat andra kläder, varit på tårtkalas, varit jävligt rolig, smygit, repat, bangat saker, gråtit och klappat hund. Men idag är det måndag och idag står jag mitt kast. Mår som jag förtjänar och ser ut som andra förtjänar.
Varken armen, barmen eller tarmen är rutten längre och hade jag bara förstått mitt eget bästa hade jag nog varit glad. Men måndagen är vemodig och jag orkar inte vara social. Men jag måste. Jag skulle gärna få ett erbjudande på en sån där lägenhet nu. En sån där flyktväg. En sån där lastbilstransport till okänt land och okänd ort. En sån där livlina. En sån där teleportör.

Jag ska försöka vara glad för andras skull och sen putta bort dom andra och tänka att det är jag istället och vara glad själv istället fattar ni nej trodde inte det inte jag heller hejdå.

Le fruit defendu

Jag vet som vanligt inte riktigt vad som händer. Det är härj. Det är öl. Det är rödvin blandat med schweppes. Det är sova alldeles för lite men vara glad ändå. Det är träna alldeles för lite men ändå få motion. Det är noll rutin fast jobbet har dragit igång. Det är semester i förlängningen, trots att det är a pain in the ass att jobba hundra procent. Hur orkar folk sånt? Jag vill inte någonsin. Tur att det är tillfälligt.

I kväll har jag sett José Gonorré live. I särklass en av de tråkigaste konsertupplevelserna genom tiderna. Varför gör han saker live? Varför sätter han sig på en estrad? Å jag har så svårt för folk som är tråkiga på scen. Bob Dylan tillexempel. Det var ju så att man hostade sand, så torrt var det. Sen är det ju jobbigt om det blir för jävla tokroligt också. Det är en balansgång. Och jag är kräsen.

Nu sitter jag mest och suktar efter den här kvinnan. Vilken kvinna. Oj oj oj. Ge mig!

Can't come out, I'm in Berlin.

Var vänlig fyll i själv. Jag har annat för mig ett tag.
........................................................................
........................................................................
........................................................................
........................................................................
........................................................................
........................................................................
........................................................................
........................................................................
........................................................................
........................................................................

Tårar av marsipan

Du är sexton år och gravid med din mammas barn.
Du är tjugosex och det är första gången du ser dagens ljus.
Du är fyrtiofem och äter din första limpsmörgås.
Du är hundraelva och blir äntligen vegan.
Du är nitton och som vem som helst.
Du är sextiotvå och övar. Övar på det mesta.
Du är trettioett och sätter tjugonio ljus i tårtan.
Du är tjugonio och tänker inte på något särskilt.
Du är elva och det är sista gången du ser dagens ljus.

Ha och inte

Luften har liksom gått ur. Förvirringen större än någonsin. Ett konstigt lugn ändå. Inte i mina händer. Och bara i mina händer. Orättvisa. Avgrund. Himmel. Allt på en gång. Jomenvisst.

Är jag avtrubbad eller hänger jag bara liksom inte med på vad som händer?

Det finns bara nu, nu, nu. Det finns bara egoism och insikten att jag kan tänka mig att vara lite ego. För en gångs skull. Men kan inte tänka mig att vara svinet och förgöraren. Bödeln.

Vill bara att det ska vara lätt, att vi ska vakna till, borsta av panikdammet från kläderna och bli askära i varandra igen.

Det är inte lätt. Men jag hanterar. Känner ändå att det är värt att göra detta. Ingen struts längre. Ingen sand att stoppa huvudet i. Jag har ju förihelvete äntligen asfalterat.

Hej, livet.