Return to sender

Jag grämer mig lite över en sak. Jag har nämligen gått miste om att göra, vad jag tror skulle blivit, en ganska snäll grej.
För ett tag sedan, innan jag flyttade, rensade jag saker. Saker, saker och åter saker. Det tog aldrig slut av saker. En sakbomb i minuten briserade, det var ett aldrig sinande berg av saker. Jag hade svår ångest och besitter dessutom ganska svåra bag lady/hamster-tendenser.
Här kan en läsa om min ångest över att behöva slänga brev. Jag slängde till slut breven, det kändes skönt. Jag tog mig över tröskeln och kunde slänga det mesta. Men nu! Flera månader efteråt har det slagit mig att jag ju förihelvete inte alls skulle slängt breven! Jag skulle skickat dem till den som en gång skrivit. Fatta att få över hundra brev från sig själv som 10-17 åring! Jag hade blivit sjukt glad, och givetvis lite förskräckt. Liksom det som skrevs i breven hade ett annat språk än tex dagbok. Andra detaljer var viktigast. Brevpapperna från 90-talet säkert skitfina.

Sensmoralen i slutet av filmen (det är naturligtvis inte jag i filmen som skrivit brevet):
Ja, alltså. Släng inte dina brev! Skicka dom till avsändaren. Det hade jag velat göra. Jag vill vara så snäll och finurlig. Inte komma på det försent.

If you eat meat, we've got a beef!

Kom tillbaka till mig när du sett hela Earthlings
Kom tillbaka till mig när du varit inne på Ett Liv Som Gris
Kom tillbaka till mig då med dina "det smakar ju gott"-argument och dina baconflottiga fingrar så kan vi sätta oss ner och prata lite. Du kan få en kram av mig, kanske en näsduk. Jag kan bjuda på en bit mat. Du kan gråta ut din skam på min axel och jag kan trösta dig och säga att allt ska bli bra, nu vet du ju..

...inside, I was still a black, miserable clod of dirt

I'm in a deep sleep.
Idag är jag jättejättetrött. Skyller det på gårdagens start på fitnesshösten som jag sedan vägde upp med glass och kattgos i sängen i 14 timmar. Sen lunch med Fadern, "ska du ha ett glas vin? Vi kan väl vara lite kontinentala!" Knasigt att jag är nervös för sånt. Lunch. Päron-häng. Knasigt att varje gång vi ses så är det som att börja på noll, nästan. Men det tar sig.
Såklart hamnade vi vid bordet bredvid störiga kampsportskillen från friskis, som flåsar jättehögt, slåss för hårt på folk han inte känner, skiter i tekniken och instruktionerna, stretchar JÄTTEdjupt och luktar förjävligt.

Nu ska jag klippa luggen, diska och lyssna på mer Sam Cooke. Sen blir det Nintendo kvällen lång och imorgon turné igen.

Jag har en "ignore"-knapp-app på mitt liv. Locket på. Fast jag skulle sluta med det ju. Ignore. Ignore. Ignore.





(under tiden säger KW i telefonen "jag ska tvätta ikväll så jag har köpt en bag in box!")

Tårar av marsipan

Du är sexton år och gravid med din mammas barn.
Du är tjugosex och det är första gången du ser dagens ljus.
Du är fyrtiofem och äter din första limpsmörgås.
Du är hundraelva och blir äntligen vegan.
Du är nitton och som vem som helst.
Du är sextiotvå och övar. Övar på det mesta.
Du är trettioett och sätter tjugonio ljus i tårtan.
Du är tjugonio och tänker inte på något särskilt.
Du är elva och det är sista gången du ser dagens ljus.

The big fat return

Eller bara big fat.

De senaste dagarna har jag, verkar det som, fått en pubertalt exhibitionistisk hunger. Grundad på nostalgitrippar till Skunk, Helgon, via Bilddagboken, och sen vuxenlivet med ansiktsboken och VAFALLS, en blogg?! Indeed, jag har varit en communityhora, ovanstående är bara ett axplock, believe me. Å, prata med människor i verkligheten om ditt och natt? Näheedu! Offentligt och för vem som helst tvätta din sörjiga byk? Ojatack! Den här, skriva lite kodat, lite upphottat, lite extra snaskigt för att det är ju så skönt att bli snokad på. Den ska det vara. Så, the big fat return in the big fat nowhere. Där är jag nu.

Skuldkänslor ja. Det finns två och för det mesta brukar jag hänga med minst en om dagen. Idag led jag av mest av förtjänad skuldkänsla. Jag passerade en människa som stod på knä med mössan i handen. Stå på knä och tigga är väl fan inget nån gör för att det är kul, nej. Men det stör ju min fina lördag på väg till tårtbuffé att bli påmind om hur kukig världen är. (Den är jättekukig, och kukig är inget fin-adjektiv den här gången) Alltså, hej skuldkänslan, jag förtjänar dig!
Oförtjänad skuldkänsla är svårare att peta på med en pinne. Den är mer som en gröt. Jag har fan ätit gröt i hela mitt jävla liv!