Det är väl inga tveksamheter om att jag gillar att vältra mig i misär? Men det är ju så förbannat tryggt och bekant.
Det är läskigare för mig att trots all turbulens ha nån slags grundliggande pepp. Det är så nytt. Och märkligt. Vid det här laget borde jag väl skaffa nya ärr, ha sömnbrist och verkligen hata mig själv? Nu är det inte så. Iallafall inte dygnet runt.
Idag ska jag piffa till mig, gå på hemmafest med några av dom finaste fina. Skåla för Aung San Suu Kyi. Vara lite spotifaj-nazi. Ta en snus eller fem. Få rödvinsgråa tänder. Svettas. Gurgla. Ta över världen.
Dansa fastän hjärtat brister
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar