Time Warp

Det fanns en tid när allt var atomer. Det fanns en tid då du var i flytande form. En tid då du aldrig kunde formulera dig. Då natt var dag och hösten alltid var orange. Det finns en tid då du igen ska bli gräs, eller asfalt. Då rådjur ska beta dig och solen värma dig. Som då. Då du var liten. Då du var stor. När kol och syre hälsade på varandra för första gången. En bokstav. En till. Det blir ord. Det blir meningar. Med mening. Utan mening. Mest utan. Mest med. Det fanns en tid när det spelade roll. Det finns en tid för vaket. Det finns fortfarande tid. Det finns tid. Tiden ska komma. Skölja över dig. Sen försvinna. En krusning på ytan.

Ha och inte

Luften har liksom gått ur. Förvirringen större än någonsin. Ett konstigt lugn ändå. Inte i mina händer. Och bara i mina händer. Orättvisa. Avgrund. Himmel. Allt på en gång. Jomenvisst.

Är jag avtrubbad eller hänger jag bara liksom inte med på vad som händer?

Det finns bara nu, nu, nu. Det finns bara egoism och insikten att jag kan tänka mig att vara lite ego. För en gångs skull. Men kan inte tänka mig att vara svinet och förgöraren. Bödeln.

Vill bara att det ska vara lätt, att vi ska vakna till, borsta av panikdammet från kläderna och bli askära i varandra igen.

Det är inte lätt. Men jag hanterar. Känner ändå att det är värt att göra detta. Ingen struts längre. Ingen sand att stoppa huvudet i. Jag har ju förihelvete äntligen asfalterat.

Hej, livet.