söndag 28 mars 2010

Ha och inte

Luften har liksom gått ur. Förvirringen större än någonsin. Ett konstigt lugn ändå. Inte i mina händer. Och bara i mina händer. Orättvisa. Avgrund. Himmel. Allt på en gång. Jomenvisst.

Är jag avtrubbad eller hänger jag bara liksom inte med på vad som händer?

Det finns bara nu, nu, nu. Det finns bara egoism och insikten att jag kan tänka mig att vara lite ego. För en gångs skull. Men kan inte tänka mig att vara svinet och förgöraren. Bödeln.

Vill bara att det ska vara lätt, att vi ska vakna till, borsta av panikdammet från kläderna och bli askära i varandra igen.

Det är inte lätt. Men jag hanterar. Känner ändå att det är värt att göra detta. Ingen struts längre. Ingen sand att stoppa huvudet i. Jag har ju förihelvete äntligen asfalterat.

Hej, livet.

Inga kommentarer: