Marmelad

Bara vara och hatet.
Alltså, egentligen bara är man ju hela tiden. Annars skulle man ju inte finnas. Men det är det där proppmätta uttrycket "bara vaaaara" jag har svårt för. Folk som ska unna sig att koppla bort karriären en stund. Bara vara. Klimatförändringarna. Bara vara. Sina deprimerade barn. Bara vara. Sina radhus i behov av renovering. Bara vara. Ligga i en hängmatta. Bara vara. På sommarstället såklart. Bara vara. Eller i båten. Bara vara. Låta solens strålar slicka ansiktet. Bara vara. Låta livets stora frågor komma och gå. Bara vara. Låta tiden gå utan att bli stressad. Bara vara. Kanske passa på att riktigt njuta av en bit mörk choklad och ett glas vin. Bara vara.
Det kan man väl få göra, det låter väl skönt. Jojo. Men det är ju ÄCKLIGT också! Folk som aktivt måste koppla bort sin vardag för att njuta av livet har det antingen jävligt jobbigt eller lever ett borgerligt jävla låtsasliv med privilegier som är äckliga. Jag tror knappast den förstnämnda kategorin utbrister att de ska unna sig att "bara vara", jag tror dom kanske unnar sig att säga "kapitalist, nu ska du dö"


Och marmeladen då? Jo, inatt drömde jag att jag befann mig vid en sjö. Sjön var omgiven av en fluffig skog. Men allt var dött. Det fanns ingen vind. Inga krusningar på vattenytan eller sus i träden. Vattnet var klart och genomskinligt. Ingen växtlighet på sjöbottnen. Inga fiskar. Inga fåglar i luften och inga kryp på marken. Sanden var varm, ljusgrå och mjuk. I sanden hade jag sex med två kvinnor och två män. Samtliga indränkta i jordgubbssylt. Oh. My.