Return to sender

Jag grämer mig lite över en sak. Jag har nämligen gått miste om att göra, vad jag tror skulle blivit, en ganska snäll grej.
För ett tag sedan, innan jag flyttade, rensade jag saker. Saker, saker och åter saker. Det tog aldrig slut av saker. En sakbomb i minuten briserade, det var ett aldrig sinande berg av saker. Jag hade svår ångest och besitter dessutom ganska svåra bag lady/hamster-tendenser.
Här kan en läsa om min ångest över att behöva slänga brev. Jag slängde till slut breven, det kändes skönt. Jag tog mig över tröskeln och kunde slänga det mesta. Men nu! Flera månader efteråt har det slagit mig att jag ju förihelvete inte alls skulle slängt breven! Jag skulle skickat dem till den som en gång skrivit. Fatta att få över hundra brev från sig själv som 10-17 åring! Jag hade blivit sjukt glad, och givetvis lite förskräckt. Liksom det som skrevs i breven hade ett annat språk än tex dagbok. Andra detaljer var viktigast. Brevpapperna från 90-talet säkert skitfina.

Sensmoralen i slutet av filmen (det är naturligtvis inte jag i filmen som skrivit brevet):
Ja, alltså. Släng inte dina brev! Skicka dom till avsändaren. Det hade jag velat göra. Jag vill vara så snäll och finurlig. Inte komma på det försent.