Allra käraste snuttefilt

Ibland vill jag gärna att det ska vara lite synd om mig. Vill gärna ha en förstående blick. Och en kram kanske. Som nu när jag är trött, så trött. Lite jobbångest, lite stress, lite hets, lite noja, lite kyligt. Men så kan jag ju tänka på vissa som strejkar för vettiga villkor på sin arbetsplats. Vissa som förlorat sin käresta alldeles för tidigt och för alltid. Vissa som blivit överfallna. Då känner jag mig genast fånig. Men jag vet väl nånstans att en inte ska jämföra. Det finns alltid någon det är mer synd om än mig. En konstig grej som är tragisk men mest tragiskt är kanske att jag vill att det är mig det ska vara mest synd om. Hej hej attention whore! Hej hej kära misär!
Genom alla tider har jag ändå haft svårt för att säga när det är svårt. . Hur fan ska då folk fatta när det är synd om mig tänker jag? Eller hur ska de kunna hjälpa mig att rycka upp mig från min patetiska självömkan? Jag vill gärna vara närmre. Öppnare. Vill gärna finnas och kännas på riktigt. Men jag kommer ihåg en gång när jag för en gångs skull sa till en vän hur det stod till just då, och som svarade bitskt "nu är det ju ingen tävling i vem som har det värst". Kanske satte det några små spår ändå. För allt sånt här skrämmer mig enormt. Ibland försöker jag, eller försöker låtsas. Ibland låtsas jag så bra att det känns bra på riktigt. Men svetten och darriga rösten avslöjar mig. Eller att jag blir helt kall och avstängd. Men nån gång kanske det blir ok... Övning ger färdighet.

Locket på hejdå.

Min allra käraste snuttefilt.

Cracker Whore

Gott med kex.


Ikväll svettas på scen. Åh vad skönt.

Kom att tänka på min och Fs gymnasiala fascination för Stinky Meat och hur vi gjorde ett eget meat project i ett övergivet skåp i estethuset. Vi snattade köttbullar och annat från bamba och gömde. Tyvärr dokumenterade vi inte lika digert. Konstig aktivitet för en vegan och en vegetarian också. Eller? Å estethuset alltså, vad fint vi hade det där. När vi alltid målade en teckning över helgens fester och satte upp på anslagstavlan. Eller när vi införde "mysdagen" och bannlyste obekväma kläder och smink. Eller när dramaklassen kastade saxar på varandra. Eller när SF visade knullställningar på fikabordet. Eller när mina byxor sprack. Eller när vi hade konsert i Vänersborg och I åt för mycket Läkerol och fick diarré. Fina tider.

Run devil, run

Helgen alltså, helgen. Det var VVWOW, Våga Vägra Way Out West. Alternativa aktiviteter blev det. Minst lika kul som insidan av staketet inbillar jag mig. M.I.A hade ju varit a slice of heaven att få se men men. Våga Vägra! Jag har dessutom roat mig blåblodigt med att gegga ner mig genom att dansa i en skog, luktat rutten arm, svettats som om det inte fanns en morgondag, haft dålig hy, blodat ner kläderna, lånat andra kläder, varit på tårtkalas, varit jävligt rolig, smygit, repat, bangat saker, gråtit och klappat hund. Men idag är det måndag och idag står jag mitt kast. Mår som jag förtjänar och ser ut som andra förtjänar.
Varken armen, barmen eller tarmen är rutten längre och hade jag bara förstått mitt eget bästa hade jag nog varit glad. Men måndagen är vemodig och jag orkar inte vara social. Men jag måste. Jag skulle gärna få ett erbjudande på en sån där lägenhet nu. En sån där flyktväg. En sån där lastbilstransport till okänt land och okänd ort. En sån där livlina. En sån där teleportör.

Jag ska försöka vara glad för andras skull och sen putta bort dom andra och tänka att det är jag istället och vara glad själv istället fattar ni nej trodde inte det inte jag heller hejdå.

Shut your big mouth

Det blir lite för mycket mentholcigaretter
Det blir sms-död
Det blir en och annan låt skriven
Det blir lite för mycket öl
Det blir knulla sig själv i öronen med skitig frotté och skalade tusenfotingar
Det blir jävligt mycket tid framför spegeln
Det blir lite för mycket ingen hemmalagad mat
Det blir inget tänka efter
Det blir en jävla massa tänka efter