torsdag 31 mars 2011

Allra käraste snuttefilt

Ibland vill jag gärna att det ska vara lite synd om mig. Vill gärna ha en förstående blick. Och en kram kanske. Som nu när jag är trött, så trött. Lite jobbångest, lite stress, lite hets, lite noja, lite kyligt. Men så kan jag ju tänka på vissa som strejkar för vettiga villkor på sin arbetsplats. Vissa som förlorat sin käresta alldeles för tidigt och för alltid. Vissa som blivit överfallna. Då känner jag mig genast fånig. Men jag vet väl nånstans att en inte ska jämföra. Det finns alltid någon det är mer synd om än mig. En konstig grej som är tragisk men mest tragiskt är kanske att jag vill att det är mig det ska vara mest synd om. Hej hej attention whore! Hej hej kära misär!
Genom alla tider har jag ändå haft svårt för att säga när det är svårt. . Hur fan ska då folk fatta när det är synd om mig tänker jag? Eller hur ska de kunna hjälpa mig att rycka upp mig från min patetiska självömkan? Jag vill gärna vara närmre. Öppnare. Vill gärna finnas och kännas på riktigt. Men jag kommer ihåg en gång när jag för en gångs skull sa till en vän hur det stod till just då, och som svarade bitskt "nu är det ju ingen tävling i vem som har det värst". Kanske satte det några små spår ändå. För allt sånt här skrämmer mig enormt. Ibland försöker jag, eller försöker låtsas. Ibland låtsas jag så bra att det känns bra på riktigt. Men svetten och darriga rösten avslöjar mig. Eller att jag blir helt kall och avstängd. Men nån gång kanske det blir ok... Övning ger färdighet.

Locket på hejdå.

Min allra käraste snuttefilt.

Inga kommentarer: