Det var tio år sedan nu, när ett lidande tog slut för en person och gick över till något annat. Skapade annat lidande för andra. Jag var halvdöd själv och iväg för att "vila upp mig", och de undvek att säga till mig att min farbror förlorat mot kräftan. Jag fick veta sen. Påskafton. Långfredag. Lidande. Sorg. Men ingen jävla återuppståndelse. Jag hade inte kunnat förhålla mig till något på över två år. Bara önskat innerligt att jag skulle få dö istället. Att det skulle sluta vara tyst. Att min pappa och hans lilla bror skulle fortsätta att få träffas och skratta tills de blev lila i ansiktet. När min farbror var liten så var han förtjust i snölyktor och ville alltid ha det på sin födelsedag. Bara det att han fyllde år alldeles för sent på året. Snön låg aldrig kvar. Sista vintern sparade min pappa snö i frysen och gjorde snölyktor till sin brors födelsedag. Det är det vackraste och mest sorgliga jag kan tänka mig tror jag. Det skrevs en bok, Livet även om jag dör, det känns surrealistiskt att folk kan läsa om sånt som vi levde i. Men bra antar jag.
Hej då till Gerard Smith. Hej då till Ls äkta hälft. Hej då till min farbror. Dumma dumma cancer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oj... några tårar och tjockt i halsen.
Jag har inte bölat så mycket som när jag läste den. Hade glömt. Nu kom jag ihåg igen.
det skrevs ett blogginlägg också. som var viktigt. <3
Skicka en kommentar