Stunder

Allt är stunder och vissa orkar jag inte bara med. Vissa vill jag aldrig ska ta slut.
Sorgen slog mig som en våg och jag kunde plötsligt inte simma. Det är inget konstigt eller farligt med sorgen. Men hur ska jag stå ut med den? I filmen Jim och piraterna Blom, som jag såg flitigt när jag var liten, var sorgen först en tung och grå sten i bröstet. Obehaglig och hämmande. Den plockade Hans Alfredsson ut med en tång och öppnade. Inne i stenen fanns en vacker svart diamant, den skulle tillbaka in i bröstet för att sparas, eftersom den inte bara är vacker utan också nödvändig. Kom med din flakmoppe och din tång Hasse. Skynda dig!


Annars går det just nu mycket energi åt att panika över att ett annat band heter som mitt band. Mitt band var långt före och allt det nya bandet hade behövt göra för att haja läget när de startade var att knappa lite på gåggle. Common sense liksom. Det har dom alltså inte gjort och nu bävar jag inför att det eventuellt ska bli jobbigt och dystert. Nejtack. Och upp till kamp.