För fyra år sedan satt vi i Js soffa och hatade och grät. Hur kunde det bli såhär. Kommer aldrig glömma att Js mamma, som är sjukpensionär och vad jag vet den coolaste mamman ever, ringer upp och gråter för att hon vet vilka försämringar det kommer innebära för henne. Detta medan pojkarna med backslick och flickorna med pärlörhängen skålar i champagne och firar segern för "ökad frihet" eller "individens ansvar" eller "mer pengar i plånboken" eller "konkurrens ökar kvalitén". Allt är lögn och egoism. Att man kan bortse från de faktum att den borgerliga alliansen under fyra år pissat (och då snackar jag inte ömsesidigt sexuellt njutningskissande) på de allra svagaste, ljugit oss i ansiktet och visat allmänt människoförakt förstår jag inte. Jag kommer aldrig förstå. Och borde inte framförallt KD tycka att det är fult att ljuga, går inte det emot hela deras jävla gyllene regel liksom?
Men medan ni ristar in hakkors i era egna pannor och dollartecken på era bringor. Gnuggar händerna över välfärden som står i lågor, så dödar ni oss. Medan ni klappar varandra på axeln så dör vi.
Men aldrig utan kamp
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nu fick jag en lite tår i ögat.
¡Hasta la victoria siempre!
Skicka en kommentar